Contents


Shloka

सततविमलबोधानन्दरूपं समेत्य
त्यज जडमलरूपोपाधिमेतं सुदूरे ।
अथ पुनरपि नैव स्मर्यतां वान्तवस्तु
स्मरणविषयभूतं कल्पते कुत्सनाय ॥ ४१५ ॥

satatavimalabodhānandarūpaṃ sametya
tyaja jaḍamalarūpopādhimetaṃ sudūre ;
atha punarapi naiva smaryatāṃ vāntavastu
smaraṇaviṣayabhūtaṃ kalpate kutsanāya . 415 .

Anvaya

स्वम् एत्यsvam etya
Having realised yourself
सतत–विमल–बोध–आनन्द–रूपंsatata–vimala–bodha–ānanda–rūpaṃ
as eternal, pure consciousness and bliss
त्यजtyaja
discard
एतंetaṃ
this
जड–मल–रूप–उपाधिम्jaḍa–mala–rūpa–upādhim
limiting adjunct which is insentient and impure
सु–दूरेsu–dūre
far away
अथatha
Thereafter
पुनः अपिpunaḥ api
again
न एव स्मर्यतांna eva smaryatāṃ
let it not be recalled
वान्त–वस्तुvānta–vastu
The vomit
स्मरण–विषय–भूतंsmaraṇa–viṣaya–bhūtaṃ
when comes to memory
कुत्सनाय कल्पतेkutsanāya kalpate
becomes fit for revulsion

Translation

Having realised yourself as eternal, Pure Consciousness and Bliss, discard this limiting adjunct (the body), which is insentient and impure, far away. Let it never be recalled to mind. The vomit, when comes to memory, is the subject for revulsion.

Annotation

Preferences

Font Size


View
(Where Available)


Sanskrit Content